Vi använder cookies för att förbättra användarvänligheten på sidan och ge dig den bästa möjliga upplevelsen.
Genom att använda sidan godkänner du att vi använder cookies. Läs mer

Vad är Parkinsons sjukdom?

Parkinsons sjukdom är en kronisk nervsjukdom. Den är uppkallad efter en engelsk läkare som år 1817 beskrev några personer med typiska symtom. Vad vi förstår idag har sjukdomen sannolikt förekommit i alla tider. Sjukdomen kan påverka rörelseförmågan, humöret och intellektet. Den förekommer i alla raser över jorden och är ungefär lika vanlig hos kvinnor som män (1-2 personer per tusen invånare). De första symtomen framträder först i vuxen ålder och oftast inte förrän i 50-60-åren. Det är mer ovanligt att man drabbas tidigare. Sjukdomen kan också börja i högre åldrar och sammanfaller då ofta med de problem som kan framkallas av åldersbetingad nedsättning av rörlighet, humör och tankeförmåga.


Symtomen:

1. Nedsatt rörlighet: Det mest karakteristiska debutsymtomet är en stundvis uppträdande darrning/skakning i ena sidans arm, ett ben eller i båda. Någon gång kan det börja samtidigt i bägge sidorna av kroppen. Oftast uppträder samtidigt en diskret nedsättning av förmågan till finmotorik i handen, vilket medför en fumlighet med svårigheter att skriva, knäppa knappar med mera. Det kan också finnas en svårighet att få med sig benen när man går och minskade pendelrörelser i armen när man går.

Ibland börjar besvären med värk och rörelsesvårigheter i någon del av kroppen, vanligast i skuldran eller vaden på ena sidan. Värken orsakas av ofrivillig muskelspänning.

I medicinskt språk talar man om en karakteristisk triad av motoriska symtom: tremor (darrning), hypokinesi (rörelsehämning: långsamhet och nedsatt rörlighet) samt muskelrigiditet (ofrivillig muskelanspänning), vilka är typiska tecken till påverkan av hjärnans ”basala ganglier” (djupt liggande öar av nervceller).

2. Risk för depression: Ibland åtföljs de motoriska besvären med en tendens till nedstämdhet och ointresse eller apati. Det kan vara tecken till en begynnande depression.

3. Kognitiva besvär:Påverkan på tankeskärpa, koncentrationssvårigheter och ibland förlångsammat tankeflöde. Dessa besvär är ofta lindriga under de första åren av sjukdom men kan sätta ned arbetsförmågan.

4. Symtomfluktuationer och övriga symtom: Ibland uppträder dubbelseende, besvär från mag-tarmkanalen m.m. men dessa symtom brukar vara relativt lindriga. Ett större bekymmer är att effekten av läkemedlen kan bli ojämn under dagen. Periodvis kan läkemedlets effekter avta och något senare tillta igen. Symtomen återkommer då tidvis under dagen mer eller mindre starkt. Detta fenomen uppträder efter några år av sjukdom och brukar benämnas ”symtomfluktuationer”.

Varför och hur uppkommer symtomen?

Symtomen vid Parkinsons sjukdom framkallas av en långsamt tilltagande brist på signalsubstansen dopamin i olika delar av hjärnan, främst de basala ganglierna. Dopaminet finns lagrat i nervceller och mängden minskar i takt med att man sakta förlorar dessa nervceller. Orsaken till cellförlusten är ännu okänd.

Dopaminet är viktigt för att signalerna från olika delar av hjärnan ska nå varandra. När det uppstår en brist på dopamin förlorar vi en del av förmågan att starta och styra kroppsrörelser. Ju större bristen är desto mer uttalade blir symtomen. All rörlighet som styrs av viljan påverkas, även tal och sväljförmåga. Den process med vilken vi förlorar dopaminet går mycket långsamt (vanligen under årtionden).

Hur ställs diagnosen?

Det finns tyvärr inga prov eller röntgenundersökningar som kan svara på frågan om man har Parkinson eller inte. Diagnosen ställs vid undersökning hos läkare. När man är nyinsjuknad har man vanligen endast ett eller två av de symtom som beskrivs ovan. Finner man dem och inget annat vid kroppsundersökningen så blir diagnosen ”Möjlig Parkinsons sjukdom”. Efter några års observation och förnyad undersökning kan diagnosen sedan ställas med större säkerhet.

Vilken behandling finns för Parkinsons sjukdom?

Levodopa: Lyckligtvis kan symtomen lindras genom att man intar läkemedel som ökar mängden dopamin i hjärnan (detta anvisades av den svenske nobelpristagaren professor Arvid Carlsson). Ett sådant läkemedel är levodopa. Levodopa är naturligt förekommande och kan i viss utsträckning tillverkas i kroppen från födans äggviteämnen. Levodopa är ännu det viktigaste läkemedlet för att dämpa symtomen vid Parkinsons sjukdom. Effekten av en dos levodopa är mycket god men har kort varaktighet, cirka 1-2 timmar. Man har därför utvecklat läkemedel (DDC-, COMT- och MAO-B-hämmare) som kan ges tillsammans med levodopa för att förbättra effekten och varaktigheten av varje intagen läkemedelsdos.

DDC-hämning: substanserna benserazid och karbidopa dämpar omvandlingen av levodopa till dopamin i blodet men inte i hjärnan. Därmed kan mer levodopa reserveras för hjärnan, dosen kan sänkas och biverkningar till följd av att dopaminhalten i blodet blir hög kan minskas. DDC-hämmare tillsätts idag alla läkemedel innehållande levodopa, vilket förbättrar effekten av dessa.

För patienter med svåra former av Parkinsons sjukdom, när annan läkemedelsbehandling inte har givit önskad effekt, kan levodopa/karbidopa ges via en sond genom huden på magen, direkt in i tolvfingertarmen. Sonden opereras in genom bukväggen. Ingreppet sker i lokalbedövning. Doseringen av läkemedlet styrs med hjälp av en bärbar pump.

COMT-hämning: Enzymet Cathecol-O-Methyl Transferase (COMT) är naturligt förekommande i vävnaderna och medverkar till att levodopa och dopamin snabbt bryts ned och bortförskaffas. Detta begränsar användbarheten av levodopa. Läkemedel som innehåller substanserna entakapon och tolkapon begränsar effekten av COMT och förlänger därmed effekten av läkemedel som innehåller levodopa när dessa medel tas tillsammans. Detta minskar variationer i effekten av läkemedlet under dygnet. Man har utvecklat ett läkemedel där varje tablett innehåller såväl levodopa, DDC-hämmare och entakapon. Denna kombination har den längsta effekten bland levodopapreparaten.

MAO-B-hämning (monoaminoxidas typ B): Dessa substanser (rasagilin och selegilin) har en verkningsmekanism som i mycket liknar COMT-hämmarna. MAO-B-hämmare kan kombineras med läkemedel innehållande levodopa/DDC-hämmare/COMT-hämmare, för att ytterligare förstärka effekten av levodopa.

Dopaminagonism: Dopaminagonisterna (”dopaminhärmare”) är läkemedel som innehåller substanser som har en dopaminliknande effekt i kroppen (t.ex. apomorfin, bromokriptin, kabergolin, pramipexol, ropinirol och rotigotin). I hjärnan är de mindre effektiva än dopaminet självt och har delvis annorlunda effekter. Till fördelarna med dem hör att de absorberas väl från mag-tarmkanalen och har en längre verkningstid än levodopapreparaten. Apomorfin kan inte ges i tablettform utan tillförs subkutant (under huden). Rotigotin tillförs genom ett plåster på huden. Dopaminagonister kombineras ofta med läkemedel som innehåller levodopa.

Neurokirurgi: Genom att operera in tunna elektriska elektroder i hjärnan (subthalamuskärnan) och förbinda dessa genom tunna ledningar med en pulsgivare (”pacemaker för hjärnan”) som placeras under huden kan man stimulera vissa centra i hjärnan med korta elektriska pulser. Tillåts denna stimulering verka kontinuerligt så dämpas de motoriska symtomen vid Parkinsons sjukdom. Till fördelarna hör en jämn effekt under dygnet och till riskerna hör påverkan på talet och blödningar i hjärnan vid operationen.

Rehabilitering: Till rehabmottagningen kan du komma med remiss från ordinarie läkare. Här träffar du ett team bestående av läkare, sjuksköterska, sjukgymnast, arbetsterapeut och kurator. Ibland deltar också psykolog och logoped (tal- och sväljsvårigheter). Tillsammans med teamet går man igenom de problem sjukdomen skapat och de olika specialisterna berättar vad som kan göras åt dessa från sjukvårdens sida. Rehabiliteringsinsatser är särskilt viktiga om sjukdomssymtomen hotar arbetsförmågan.

Vad kan du göra själv?

Effekten av medicineringen förbättras om tablettintaget sker på bestämda tider. Här bör du samråda med din läkare för att få ett doseringsschema. Ta gärna tabletterna en stund före maten för att undvika att de ”fångas” i magsäcken tillsammans med födan, vilket kan leda till att effekten av läkemedlet försvagas och försenas.

Var fysiskt aktiv, träna gärna på gym eller motsvarande. Det minskar besvären och ger dig bättre rörlighet.

Gå med i patientföreningen! Där kan du få kunskap och information som hjälper dig till en förbättrad kommunikation med läkare och annan vårdpersonal. Du förstår då bättre hur behandlingen ska läggas upp för att ge bästa effekt.


Text: Bo Johnels, neurolog, tidigare verksam vid neurologkliniken, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg. Maj 2013.
Uppdaterad 3 maj 2013